Tittar till kvigorna i midsommarhagen. Sju unga kvigor är där. Och när de reser på sig för att komma mig till mötes är det en kviga som haltar på ett framben. Det är 1212, som inte hade något namn, som döptes till Britta av praktikanterna på Billinge. Jag har lyckats på några andra kvigor att genom att göra rent klöven bota hältan, men Britta har svårt att förstå att jag vill hennes bästa när jag kommer med min sprayflaska. Jag beslutar att jag måste ta hem henne för att kunna bota henne. Det är ca en km hem över åker och äng och genom kohagen.
Men om vi är tre stycken borde det gå. Två med lockhinkar och en påfösare. Så vi påbörjar promenaden hemma vid stallet. Hittar lite fina blommor på ängen och hittar kvigorna nästan längst bort vid det kraschade vindkraftverket.
Kvigorna hänger på i lite lagom takt, förbi vattenkopparna och ner mot åkern som kallas Skruven. Där lockar Anette Britta vidare med påfösaren Åke och jag stannar med min lockhink hos de andra kvigorna.
Efter en stund lämnar jag kvigorna och hinken och smyger iväg för att hjälpa till att fösa Britta. Vi föser in henne i hagen där de andra kvigorna går. Där ropar vi , kosserna, kosserna kom då, vilket betyder att nu går vi in i ladugården. Jag går först med lockhink och ropar och Britta och kviggänget hänger på. Här är man med kompisar igen tänker hon nog. Sedan är det en lätt match att få in henne i hagen utanför stallet och sedan in i sjukboxen. De andra kvigorna vill förstås också in men de får stanna därute. Nu kan vi i lugn och ro tvätta rent och sätta på bandage.
Det känns bra att ha fått in henne och nu har hon goda chanser att bli frisk. Hon äter lite pellets, gräs och hö. När jag tittar till henne ligger hon och idisslar i boxen. Det här ska nog gå bra.
Jag cyklar upp till hagen för att kolla att inte de andra kvigorna har smitit ut och för att hämta hinken. Knackar på hos "sommartorparna" för att tala om att vi har tagit hem en kviga. De hade räknat och räknat men det fattades en....De uppskattar sällskapet av kvigor på sommartorpet.
