Efter regn kommer sol… I går var det en riktig regnvädersdag. Det började med regn och åska på efternatten och var fortfarande regnigt och grått på morgonen. Mina små ”musketöser” tyckte det var lite ruggigt så jag lockade in dem i stallet där de fick lite kraftfoder och väldoftande hö.
Sedan efter frukost gick jag upp till midsommarhagen för att titta till stora kvigflocken som jag föst upp dit för att höststäda. Under granarna mot Skruven ligger 27 kvigor och idisslar i godan ro. Men var är resten! Jag följer vägen mot vindkraftverket, och där längst bort mot Västerängen är taggtrådsgrinden nerriven!
Ingen kviga så långt ögat når… det regnar och allt är blött. Jag ringer till VDn och ber honom att ta bilen till Kullsta och kolla om det finns några förrymda kvigor åt det hållet. Själv går jag hem och tar cykeln ner till Norrsund, ner mot Landvinningen, Skarpbunkeln och Skitviken. Så småningom sammanstrålar vi på Skitviken och faktum är att vi hittar några färska koskitar och klövspår ner mot Padån och Brosjön. Ni anar inte hur blöt om fötterna man blir när man går i högt gräs. Vattnet sugs ner i stövlarna och strumporna blir sjöblöta. Men nu gäller det att hitta 15 kvigor…Vi går längs Brosjön ,vi hittar lite klövspår och där skogstigen delar på sig tar vi varsin väg.
Så småningom ringer telefonen….min VD har hittat dem! På samma ställe som vi hittade kvigorna som rymde från Brotorp förra året! I Anders kornåker! Sen är det ”bara” att fösa hem dem… Min första tanke är att fösa och locka dem hem längs byvägen, men den planen föll inte i god jord. Plan B blev att fösa och locka dem tillbaka längs skogskanten och över Skitviken och längs Padån och över Västerängen och in i Midsommarhagen. Det gick väl skapligt ända fram till grindhålet där de tagit sig ut… Jätteläskigt tyckte alla kvigorna. Fösa och locka, övertala och lirka. Ko- kommunikation är väldigt likt barnuppfostran. Med hårda ord blir det bara låsningar. Äntligen… några låter sig övertalas att gå in genom grindhålet, då gäller det att ta tillvara rörelseenergin och springa efter så kommer resten.
Vi delar på oss, VDn går tillbaks till Kullsta och hämtar bilen och jag går och hämtar cykeln och cyklar hem. Men sen dyker frågan upp… är alla kvigor välbehållna. Det är väl ingen som har plumsat ner i Padån eller Brosjön eller blivit nedslagen av åskan. VDn påstår att det är 14 kvigor… då kan en fattas.
I dag på morgonen har alla knallat hem. Jag går runt och kollar alla öronnummer… och räknar 39, 40, 41, vem är det som fattas… men här är hon ju nr 972. Jag har alla kvigorna hemma!
