En sannsaga

En gång för mycket,mycket länge sedan träffade våra förfäder ett kraftfullt djur. Till en början jagades de, men så småningom upptäckte några av våra mer begåvade förfäder att man kunde samarbeta istället. Mot att de fick skydd och extra foder under tider det var ont om foder så fick människorna dricka den mjölk kalvarna inte behövde. Dessutom behövde inte djuren dö en långsam plågsam död när de blev gamla och sjuka. Vid dåligt väder byggdes skydd åt dem.

Tiden gick och man lärde sig ta vara på den goda mjölken. Lärde sig göra ost och syra mjölken så att den blev ännu mer god och hållbar. De djur som gav mest mjölk fick extra omvårdnad och gav allt mer mjölk. Dessutom fann man på sätt att hjälpa djuren när de blev sjuka. Till sist glömde man nästan bort hur det en gång hade varit. Dom blev beroende av oss och vi av dem. De kunde äta de växter vi inte kunde äta. Vi fick mjölk och kött från djur som nu hade ett bättre djurliv än sina vilda släktingar.

Så gick många år. Människorna blev fler och det blev våra fyrbenta vänner också. Människorna började smutsa ner naturen. Man eldade olja och kol som dittills legat gömt i jorden och skickade otäcka gaser mot himlen. Körde maskiner och flygplan. Startade fabriker. Alla skickade ut gaser som gjorde att jordens temperatur steg. Det var ju inte bra. Visst borde de ha tagit det lite lugnt med att elda och köra maskiner som skickade ut gaser. Fast det ville man inte. Människorna hade vant sig vid att på enklast och billigast möjliga sätt släppa ut föroreningarna.

Istället började man titta snett på de djur som i alla år hjälpt till att ge oss mat. De upptäckte nämligen att idisslarna släppte ut en gas som blev till koldioxid. Att sedan koldioxiden våra djur släppte ut ingick i ett kretslopp där den togs upp av växter som djuren sedan åt upp. Det tänkte man inte så mycket på. Dom ville ha snabba resultat. Kanske man skulle sluta samarbeta och bara klara sig på de växter människorna kan äta ?  Fast gödseln behövdes ju för att växterna skulle växa. Så det gick ju inte.  Därför finns våra mjölkdjur kvar och ger öppna hagar för våra växter, gödsel för våra åkrar och trädgårdar, samt vackra vänliga djur att umgås med.