Här sitter man, fortfarande med en fot och ett ben, som inte riktigt vill hänga med. Kvigorna i stallet vill ha foder och vill ha sköna liggbås att ligga och idissla i. Och de vill inte bli alltför skitiga om klövarna. Pannan vill ha ved och ompyssel för att kunna ge värme åt huset. Hunden vill gå ut på promenad och hjälpa till att fösa kvigor.

Tur att man har en VD, Vanlig Dräng, som med lite lock och pock kan göra både det ena och det andra. Och en Weidemann Lastmaskin som kan ta fram tunga balar till foderbordet och som kan skotta ut den värdefulla kogödseln om Vdn sitter vid ratten.

Men mer och mer fungerar om man ’us’ållar med göromåla, som min mamma brukade säga. Småkvigorna ger jag kraftfoder. Skrapa ner skit och kasta kobajs och ströa liggbås fixar jag. Kolla brunster tar jag hjälp av Sense Huben. Sense Huben är en aktivitetsmätare som sitter i ett halsband som kvigorna har på sig. Då kan jag se i mobilen vilka kvigor som är brunstiga. Och jag kan gå i skiten med stövlar som jag anpassat till min fot med kardborreband. En pratstund med kvigorna måste man ju också ha varje dag.

En så enkel sak som att dra en skottkärra med ved är lite jobbigt när man har ont i en fot. Men det fixar Vdn och Laban hjälper gärna till att ta nån vedpinne han också.

Men de här mötena på Teams och Zoom, det fixar jag bra, med höjdläge för fötterna, lite fika och trevligt sällskap i datorskärmen. Vdn och hunden fixar utfodringen, skottningen och ströningen i lagården.

Man får ’us’ålla med göromåla.